Försoning
för mig är att sätta dom där bra idéerna till verket.
Jag
är en människa bland andra människor – jag är som du.
Upplevelsen
var så stark. Så stark att jag trodde att den var sann.
Trots
att jag hade mänsklig kropp som du,
blev
välkomnad och saknad av dig, till och med tagen i din famn,
tog
upplevelsen av att jag skulle vara annorlunda fart
i
en hänsynslös och självförintande upplevelse av utanförskap.
Den
tillhörighet mitt innersta törstade efter dränktes i
vanföreställningens styrka,
men
undermedvetet, oupphörligt, värkte min längtan efter att få vara
tillsammans med dig.
Jag
var aningslös om att det var ur min isolering som smärtan
pulserade.
För
att stilla denna värkande längtan
efter
att vara en bland andra, ett med dig,
började
jag bedöva.
Alla
mina sinnen måste bli döva.
Det
hjälpte inte vad du sade till mig.
Det
hjälpte inte att du grät för mig.
Det
hjälpte inte att du bad mig och gav mig allt.
Då
var jag nästan onåbar.
Jag
följde livsföraktande impulser som om jag vore osårbar.
Du
satte spår, men jag dolde beröringspunkterna för oss båda.
Jag
hade inte förmågan att skingra stormen mitt i villfarelsen som jag
var.
Att
jag inte hörde hemma med dig, på vår jord, blev mitt slagord.
Jag
visste inte vad som fattades mig och slogs mot allt skört och
mänskligt.
Och
du, kära du, blev utmålad som ett hot - du stod ju för allt som
jag inte begrep.
Dina
försök att bjuda in mig omvärderade jag till försök att hindra.
Dina
ord av omtanke om mig bemötte jag som att du vore näsvis.
Dina
önskningar för min välfärd avfärdade jag som att du lade dig i.
Jag
skyllde allt på dig i en enda svada –
”Låt
mig vara ifred! Det är din värld, det är dina val!”
Jag
slogs mot att jag var som du, och att du var som jag.
Jag
slog bort att vi lever här tillsammans.
På
så vis gjorde jag oss illa. Oss båda mycket illa.
________________________________________________________
Längtan
efter dottern fast hon var där
väckte
en första aning om min osunda isolering -
djupt
inom mig slog aningen om saknaden av tillhörighet
sin
första lilla rot.
Tydligheten
om min oförmåga som förälder
i
kontrast till alla idylliska fantasier
blev
skjutsen mot ljuset och nykterheten.
Det
tog tid,
och
först och främst tog det en medmänniskas mod att lägga sig i.
Det
räddade mitt liv.
Jag
visste inte att jag var så sjuk av mitt beroende.
Jag
fick beroendevård, en krycka mot att ta de där första stegen.
Till
slut måste jag själv ta klivet fullt ut.
Ett
rop steg ur mitt innersta rum -
”Hjälparen,
hjälp mig.
Snälla.
Jag kan inte mer.
Vägled
mig till att få sätta sunda spår,
ge
något av substans, göra nytta av min plats på jorden.”
Jag
sträckte ut en hand och blev visad vägen.
Allt
det jag hävdat att andra var skyldiga till -
skövlande
av världen,
beundran
av utsugare,
att
tveklöst låta barnen ärva en utarmad värld -
allt
detta, och mer därtill, var i själva verket sådant jag gjort.
Plötsligt
var jag den enda skövlare jag kunde se.
Jag
hade levt i en bubbla
där
jag skulle få allt vad jag hade begär till,
där
allt jag tyckte var rätt,
utan
skrupler
eller
moraliska kval.
Var
det då möjligt att gå vidare trots den hänsynslöshet jag visat?
Hur
kunde jag börja gottgöra allt jag gjort och skyllt andra för?
I
vilken ände skulle jag påbörja resan i den värld jag aldrig
erkänt som mitt hem?
Min
önskan om gemenskap fick ett nyktert liv att spira.
Då
gick luften ur villfarelsen om att jag är skild från dig.
Den
avskilda upplevelsen började luckras upp.
Jag
blev omskakad och utanförskapets invanda ramsa
bleknade
i ljuset och värmen av vi-känslan.
En
kvinna började växa fram - hon, människan, den som är jag.
Jag
upplever äntligen att jag delar världen med dig,
äntligen
lyssnar jag, tar i beaktande vad du säger.
I
nuet vakar jag på att hålla min tillhörighet vid liv -
att
vara tillsammans, i all enkelhet, är det rikaste jag upplevt.
Försoning
för mig ligger enbart i praktiskt handling.
Det
låter mitt samvete känna delaktighet den här dagen.
Min
värld är mina val – vad jag gör är den jag är.
Jag
ber ofta om mod och vägledning att få göra bra saker.
Så
gott jag kan är jag lyhörd och ber om hjälp.
Så
gott jag kan söker jag få beträda kärleksfulla, ansvarsfulla,
vägar.
Mest
av allt är mitt livs mening att leva livet i sund gemenskap.
Kärleken
är
störst.
En
sanndröm i min verklighet är att äntligen få vara med,
att
få uppleva delad glädje och sorg,
varvat
med vardagens grå.
Att
känna igen dig vid min sida.
För
vi är väldigt lika. I grunden är jag som du och du som jag.
Labels: Alkohol, Behandling, dotter, Familj, Föreläsning, Författare, Jag ville bara dansa, Lotten, Lotten Säfström, Nu har dansen börjat, P1, Säfström, Studiematerial, Sveriges Radio, Tacksamhet